The highly contagious canine distemper virus (CDV) has caused many so called epizootics, i.e. widespread transmissions of severe diseases in animal populations. Antibodies to CDV have been found several times in the northern hemisphere, but only once in the 1980’s in the phocid seal populations on the remote continent of Antarctica. This raises the question of whether the virus is enzootic or if it has been eliminated from the seal populations, which brings forth this study with serological testing on recently sampled seals. In this study, samples of 49 crabeater seals (Lobodon carcinophagus), 49 Weddell seals (Leptonychotes weddellii) and 14 Ross seals (Ommatophoca rossii) from two separate expeditions with the Swedish icebreaker Oden in year 2008/2009 and 2010/2011 were tested for antibodies to CDV using enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA). The ELISA was repeated three times on the same samples but unexpectedly showed inconsistent results. Statistical analysis revealed that there were significant differences in titre values between the three trials in all three species. The results must therefore be considered unreliable for the purpose of estimating antibody prevalence and should be discarded. The inconsistency could be explained by the ELISA kit being designed for dogs. Thus, the present study is valuable as a pilot study and shows that ELISA tests on seals developed for dogs should be treated with caution and that the samples need to be re-tested with other methods, preferably by using a virus neutralization test. The present study reviews the preceding literature concerning the prevalence of antibodies against CDV in the Antarctic seals, and also displays how the results of a future re-testing can be used to assess the susceptibility of a future outbreak of CDV in the seals of Antarctica.

Det mycket smittsamma valpsjukeviruset (canine distemper virus, CDV) har orsakat många så kallade epizootier, dvs. utbredda spridningar av allvarliga sjukdomar i djurpopulationer. Antikroppar mot CDV har hittats flera gånger på det norra halvklotet, men bara en gång på 1980-talet hos öronlösa sälar (Phocidae) vid den avlägsna kontinenten Antarktis. Frågan är om sjukdomen är enzootisk hos sälpopulationerna eller om den har eliminerats, vilket föranleder denna studie med serologiska tester på nyligen provtagna sälar. I denna studie har blodprover på 49 krabbätarsälar (Lobodon carcinophagus), 49 Weddellsälar (Leptonychotes weddellii) och 14 Rossälar (Ommatophoca rossii) från två separata expeditioner med den svenska isbrytaren Oden år 2008/2009 och 2010/2011 testats för antikroppar mot CDV med enzymkopplad immunadsorberande analys (ELISA). ELISA-testerna upprepades tre gånger på samma prover men visade oväntat inkonsekventa resultat. Statistisk analys visade att det fanns signifikanta skillnader i titervärden mellan de tre testerna hos alla de tre arterna. Resultaten måste därför anses opålitliga för att uppskatta förekomsten av antikroppar mot CDV och förkastas. De inkonsekventa resultaten skulle kunna förklaras av det ELISA-kit som användes är avsett för hundar. Denna studie är värdefull som en pilotstudie och visar att ELISA-tester på sälar med kit som utvecklats för hundar bör behandlas med försiktighet samt att proverna behöver testas på nytt med andra metoder, företrädesvis med virusneutralisationstest. I denna studie sammanställs litteraturen som tidigare undersökt närvaron av antikroppar mot CDV hos de antarktiska sälarna, samt visas det hur resultaten från en omprövning kan användas för att bedöma känsligheten för ett framtida utbrott av CDV hos sälarna i Antarktis.